Årets Samiska seniorresa gick till Höga Kusten

De tidigare resorna har gått till Saxnäs samt Funäsdalen. Den här gången väntade tre fullspäckade dagar i Örnsköldsvik med utflykter till både Ulvön i Örnköldsviks skärgård samt Herrgårdsparken i Köpmanholmen.
- Det är viktigt för de äldre att få tala samiska, minnas gamla tider men också uppleva nya saker tillsammans, berättar Laila Daerga och Malin Blind, Vilhelmina Samiska Förvaltningskommun, som arrangerat resan.

Nätverket sammanstrålade från tre håll i Örnsköldsvik, där den lokala sameföreningen, Orrestaare saemien siebrie, hälsade välkommen och bjöd på fika. Totalt var det 60 seniorer och samordnare från åtta kommuner som möttes upp.

Under 1800-talet var Ulvön en viktig plats för renarnas vinterbete. Varje år färdades samer med renhjordar på 500-600 djur över isen, och på sitt återkommande läger i hamnens norra ände, där Ulvö hotell numera ligger, byggde de sitt ”lappto” med 3-4 kåtor. Efter år 1900 medfördes inte längre några renar men Ulvöhamn, Sandviken och Marviksgrunnan besöktes varje sommar av samer som slutat med renskötseln och vintertid bodde på olika platser i det område som nu heter Höga kusten.

Under besöket i Herrgårdsparken, Köpmanholmen, historien om samekvinnans förbannelse. Tidigare användes platsen som fäbodvall och boplats av samer, men med tiden fick de dock lämna plats till industrin. 1864 startades det första sågverket vid Åfjärden, på Rödnäsudden. En stor Herrgård började byggas med tillhörande privat park.

På udden bodde en gammal samisk kvinna som tvingades se hur skogen skövlades. Hon blev alltmer undanträngd och tillslut bortdriven från sin boplats. I samband med detta kastade kvinnan en förbannelse över industrin för att den drev henne från sitt hem. Hon uttalade med enorm kraft: “Det kommer en tid då här återigen ska vila fäbodvall – vänta bara, ni ska få se att mina ord kommer besannas“.

Efter ett sekel började industrin avvecklas, Herrgården revs och parken återtogs av naturen. Där besannades den samiska kvinnas förbannelse. Idag kallas platsen för kärleksudden. Här finns en silverkula som påminnelse om den samiska närvaron.

Resan avslutades med lunch i Norrfällsviken innan hemfärd över Höga kusten-bron. På färden hem konstaterademånga av resenärerna att de redan längtar till nästa års resa.
- Det är så skönt att få använda sitt eget språk till likasinnade och också veta att dem förstår vad man pratar om, säger Laila Daerga och Malin Blind.