Information om parametrar

Dessa parametrar ingår i de sammanställningar över det kommunala dricksvattnets kvalitet som du kan hitta på kommunens hemsida.
De gränsvärden som nämns i detta dokument är de som anges i Livsmedelsverkets föreskrifter SLVFS 2001:30 om dricksvatten.

Mikroorganismer

Det är viktigt att dricksvattnet inte innehåller bakterier, virus eller andra mikroorganismer som kan göra oss sjuka. Men det är svårt att regelbundet analysera sjukdomsframkallande mikroorganismer i dricksvatten, framför allt eftersom de ofta finns i relativt liten mängd. Därför undersöker man istället om dricksvattnet innehåller andra mikroorganismer, så kallade indikatororganismer. Indikatororganismerna är normalt inte hälsofarliga i sig men om de finns i vattnet så betyder det att det även kan finnas sjukdomsframkallande mikroorganismer. E. coli och koliforma bakterier är exempel på indikatororganismer.

Ammonium

Ammonium kan förekomma naturligt i råvatten men halterna är då ofta låga. Högre halter beror istället främst på att råvattnet förorenats av utsläpp från avlopp eller industrier, eller till följd av hantering av gödsel inom jordbruket. Ammonium kan också frigöras från cementmaterial som är i kontakt med dricksvattnet.
Om vattnet innehåller ammonium på grund av föroreningar från avlopp eller gödsel innebär det att vattnet även kan innehålla sjukdomsframkallande mikroorganismer. Halter över 1,5 mg/l ammonium i dricksvattnet kan vara skadliga för hälsan eftersom det innebär att nitrit kan bildas. Vattnet kan också börja lukta vid så höga halter.

Färg

Dricksvattnet ser oftast helt klart ut men ibland händer saker som gör att vattnet får färg, vissa gånger så mycket att färgen syns tydligt med blotta ögat. Färgen kan bero på att det finns organiskt material (nedbrutna växtdelar) eller järn i vattnet. Hur stark färgen är uttrycks i form av ett färgtal med enheten milligram platina (Pt) per liter vatten, mg/l Pt. Att enheten innehåller metallen platina beror på att man vid undersökning jämför vattnets färg med färgen på olika standardlösningar som innehåller platina.

Stark färg är i sig inte ett hälsomässigt problem utan ett tekniskt och estetiskt problem – vi vill ju att dricksvattnet ska se tilltalande ut. Men ett högt färgtal eller en onormal ökning i färgtal kan betyda att dricksvattenberedningen inte fungerar som den ska och att det kan finnas sjukdomsframkallande mikroorganismer i vattnet. Om vattenverket använder UV för att desinficera vattnet kan desinfektionseffekten försämras ifall vattnet är färgat. Hos användarna kan vattnet vara färgat också för att slam och utfällningar lossnat från ledningarna i distributionsnätet.

Hårdhet

Hårdhet är ett mått på vattnets innehåll av kalcium och magnesium, två ämnen som förekommer naturligt i berggrunden. I Sverige brukar vattenhårdhet mätas i tyska hårdhetsgrader, °dH. Ett mjukt vatten innehåller låga halter kalcium och magnesium medan ett hårt vatten innehåller höga halter av dessa ämnen.

Vattnets hårdhet har betydelse främst vid dosering av tvätt- och diskmedel. Om du har mjukt vatten behöver du mindre tvätt- och diskmedel än om du har hårt vatten. Tänk på miljön och dosera inte mer tvätt- och diskmedel än du behöver! Doseringsanvisningar hittar du på tvätt- och diskmedelsförpackningen. Ett hårt vatten kan även orsaka kalkutfällningar, särskilt om vattnet hettas upp, och ge skador på textilier vid tvätt.

Hårdhetsgradering (°dH):

0 - 2 Mycket mjukt
2 - 5 Mjukt
5 - 10 Medelhårt
10 - 20 Hårt
över 20 Mycket hårt

Järn

Järn är vanligt i berggrunden och finns därmed ofta naturligt i råvatten. Om dricksvattenberedningen vid vattenverket inte fungerar som den ska kan dricksvattnet därför innehålla mycket järn redan när det skickas från vattenverket ut på distributionsanläggningen. Järnet kan också komma från kemikalier som används i beredningsprocessen vid vissa vattenverk. Ibland kan järn istället tillföras dricksvattnet när det passerar genom ledningarna i distributionsnätet. Då beror det på korrosionsangrepp som gör att järn löses ut från stål- och gjutjärnsledningar.

Att det finns järn i dricksvattnet medför normalt ingen hälsorisk utan problemen är istället mer tekniska och estetiska. Höga järnhalter i dricksvattnet kan till exempel ge utfällningar som gör vattnet brunt och som riskerar täppa igen vattenledningar. Vattnet kan då också orsaka fläckar på badrumsporslin och på textilier när man tvättar. Ett vatten med höga järnhalter kan smaka illa.

Konduktivitet

Konduktivitet (elektrisk ledningsförmåga) är ett mått på vattnets innehåll av lösta salter. Höga salthalter över Livsmedelsverkets gränsvärde påskyndar korrosionsangrepp på till exempel ledningar och hushållsmaskiner. Riktigt höga salthalter kan också göra att dricksvattnet börjar smakar annorlunda.

Sedimentär berggrund (särskilt alunskiffer), vilket det finns relativt gott om i Vilhelmina kommun, kan ge höga salthalter i grundvatten. Salter från havet kan också föras hit med regn och vind. Andra källor till salter är vägsaltning, djurhållning, avlopp och lakvatten från deponier. I områden påverkade av gruvverksamhet kan salter komma från sulfidmineral som vittrar.

Lukt

Om dricksvattnet luktar beror det ofta på att det innehåller mycket organiskt material, järn eller svavelväte. Svavelväte är en gas som kan bildas i djupborrade brunnar och vars lukt påminner om ruttna ägg. Gasen är inte hälsofarlig och om dricksvattnet luftas försvinner den.

Dricksvattnets lukt undersöks med hjälp av näsan, och Livsmedelsverkets gränsvärde gäller undersökning vid en vattentemperatur på 20 °C. Dricksvattnet bedöms som otjänligt om det har en tydligt främmande lukt som antyder att vattnet är så förorenat att det inte ska användas som dricksvatten eller om lukten är så stark att vattnet är uppenbart motbjudande. Om dricksvattnet bara har en svag lukt tyder det ändå på någon form av påverkan på dricksvattnet och Livsmedelsverket rekommenderar att orsaken till lukten undersöks. Orsaken till onormala förändringar av dricksvattnets lukt ska alltid undersökas.

Mangan

Mangan är vanligt i berggrunden och finns därför ofta naturligt i råvatten. Höga manganhalter i dricksvattnet kan ge smak och orsaka utfällningar i dricksvattenledningar, som om de lossnar från ledningarna kan färga vattnet svart. Vattnet kan då ge fläckar på badrumsporslin och på textilier när man tvättar.

Mangan är ett essentiellt ämne, alltså ett ämne vi behöver få i oss för att må bra, men för höga halter kan skada nervsystemet. Kroppen kan själv reglera så att rätt mängd mangan tas upp, men hos små barn är den förmågan ännu inte färdigutvecklad. De riskerar därför att få i sig för mycket mangan om halten i dricksvattnet är hög. Spädbarn är extra utsatta, särskilt de spädbarn som får bröstmjölksersättning. Det beror på att pulvret som används för att blanda ersättningen ofta innehåller mycket mangan.

Livsmedelsverkets gränsvärde, som används för att kontrollera manganhalten i kommunalt dricksvatten, är 0,05 mg/l. Gränsvärdet är tekniskt baserat och utgår från risken för utfällningar, men det är betydligt lägre än Världshälsoorganisationens hälsobaserade riktvärde på 0,4 mg/l.
Om dricksvattnet har en manganhalt över 0,4 mg/l rekommenderar Livsmedelsverket att vattnet inte används för att blanda bröstmjölksersättning. Om halten i dricksvattnet är mellan 0,05 och 0,4 mg/l rekommenderar Livsmedelsverket att man väljer ett bröstmjölksersättningspulver som har så lågt manganinnehåll som möjligt.

pH

pH-värdet är ett mått på hur surt eller basiskt vattnet är. Skalan går från 1 till 14 där pH 7 är neutralt, mindre än 7 är surt och högre än 7 är baskiskt. För att undvika korrosionsangrepp på ledningar är det bra om dricksvattnets pH-värde är mellan 6,5 och 9,5. Ett pH-värde lägre än 6,5 kan göra att metaller som till exempel koppar löses i vattnet medan ett högre pH-värde än 9,5 kan ge utfällningar av kalk.

Om pH-värdet i dricksvattnet är högre än 10,5 kan det ge skador på ögon och slemhinnor. Ett så högt pH-värde kan dricksvattnet bara få om det till exempel tillsätts pH-justerande kemikalier i beredningsprocessen vid vattenverket och det är fel på den doseringsutrustning som styr mängden av dessa kemikalier, eller om större mängder kalk löses ut från cementmaterial som är i kontakt med dricksvattnet.

Turbiditet

Turbiditeten är ett mått på dricksvattnets grumlighet. Den mäts i enheten FNU som anger spridningen av ljus. Grumlighet i dricksvatten kan bero på att dricksvattnet innehåller till exempel lerpartiklar eller små partiklar av järnoxid, kalk eller organiskt material. Vid en turbiditet kring 3 FNU kan grumligheten ses med blotta ögat. Ett grumligt dricksvatten kan även smaka eller lukta konstigt.

Hög turbiditet är främst ett tekniskt och estetiskt problem – ett grumligt dricksvatten är inte särskilt tilltalande. Men hög turbiditet eller en onormal ökning i turbiditet kan även betyda att dricksvattenberedningen inte fungerar som den ska och att det kan finnas sjukdomsframkallande mikroorganismer i vattnet. Ifall UV används för desinfektion vid vattenverket kan desinfektionseffekten försämras om vattnet är grumligt. Hos användarna kan turbiditeten i dricksvattnet vara hög för att slam och utfällningar lossnat från ledningarna i distributionsnätet.