Historia om Vilhelmina

Historiska texter

• Förhistoria

  Till den förhistoriska tiden brukar vi räkna stenålder, bronsålder och järnålder. Tillsammans sträcker sig de tre perioderna mellan 10 000 f.Kr och ca 1050 e.Kr. Här kommer ett litet smakprov på vad man hittat i Vilhelmina från den här tiden.  

  Allt sedan inlandsisen drog sig tillbaka från södra Lappland har Vilhelminabygden varit befolkad. De spår forntidsmänniskorna lämnat efter sig är många. Faktum är att Vilhelmina är den fornlämningstätaste kommunen i Västerbotten, med över 2000 registrerade fornlämningar. Den äldsta daterade fyndet i kommunen är en kokgrop vid Vojmsjön som visat sig vara cirka 10 000 år gammal. Ända fram i järnålder har människorna i de här trakterna i huvudsak livnärt sig av jakt och fiske och från järnåldern finns även belägg för att man börjat med tamrenskötsel.

  Stenåldern

  Under stenåldern, för omkring 5000 år sedan, var det vanligt att man på sina vinterboplatser grävde ner golvytan i den hydda man bodde i. Matavfallet och annat skräp var man inte så noga med, utan slängde det strax utanför bostaden. Med tiden växte det upp tjocka vallar med avfall, skörbrända stenar och trasiga redskap runt hyddan, till stor glädje för de arkeologer som gjort undersökningar i dem under senare tid. Det benmaterial man hittat i vallarna visar att man främst åt älg och bäver, men även fynd av orre och brunbjörn har gjorts.

  
  Dolk från Gråtanån
  © Västerbottens museum

  För att fånga älg kunde man gräva flera djupa gropar efter varandra längs älgens vandringsstråk. Groparna kamouflerade man sedan med ris och snö. Även olika sorters fisk har säkert funnits med på menyn men då fiskben är så små och sköra har de sannolikt förmultnat under årtusendenas lopp.

  Bland de redskap man hittat från den här tiden kan nämnas knivar, brynen och olika typer av pil- och spjutspetsar. Oftast har de tillverkats av lokala stenmaterial så som skiffer, kvarts och kvartsit. Ett av de absolut vanligaste fynden är skrapor i olika former och storlekar, vilka man använde då man beredde skinn.

  Brons- och järnåldern

  Från brons- och järnåldern finns många fynd av keramik med en stor inblandning av asbest i godset. Analyser man gjort av keramikskärvor tyder på att man (som tur var) inte lagade mat i krukorna utan använde dem vid tillverkning av bronsföremål och framställning av smidbart järn.

  
  Kultsjökrukan. © Västerbottens museum
  
  
  

  På 1940-talet hittade man ett av landets finaste asbestkärl vid stranden av Kultsjön, därav namnet Kultsjökrukan. Från järnåldern finns även många fina fynd av järnpilspetsar, knivar och yxor, men också pärlhalsband och dräktspännen. Ett känt fynd kommer från Maksjön och består bland annat av ett stort antal glaspärlor, tre bronsspännen och några järnknivar. De många dyrbara föremålen berättar att det kan röra sig om ett gravfynd från ungefär 700-800 e.Kr.

  
  Maksjöhalsbandet
  © Västerbottens museum

  Uppe i fjällvärlden finns många gamla samiska lämningar. Bland annat finns där så kallade stalotomtningar, vilka anses vara rester efter gamla bågstångskåtor som beboddes i samband med vildrensjakt. Deras huvudsakliga tillkomstperiod anses vara mellan 700-1400 e. Kr. Namnet Stalo kommer från den samiska folktron om ett stort, farligt väsen eller en jätte, stállo. Att det skulle ha varit jättar som bodde i de här lämningarna är det nog emellertid inte så många som tror längre.

   

  

  Periodindelning

  Visste du att...För att lättare kunna systematisera och beskriva den förhistoriska tiden har den moderna människan delat in förhistorien i olika perioder. Med tiden har man emellertid insett att det arkeologiska materialet kan se väldigt olika ut beroende på var i landet man befinner sig.
  
  För enkelhetens skull har vi ändå valt att använda den traditionella indelningen som ser ut så här:

  Stenålder 10 000 - 1800 f.Kr

  Bronsålder 1800 - 500 f.Kr

  Järnålder 500 f.Kr - 1050 e.Kr

• Samer

  Sapmi, samernas land, sträcker sig över fyra länder: norra delarna av Sverige, Norge och Finland samt Kolahalvön i Ryssland. Från att ursprungligen ha varit jägare och fiskare övergick en del samer till rennomadism under 1500-1700-talet.

  
  Renraid på Malgomaj. © Västerbottens museum

  Under 1800-talet började kolonisationen av det norrländska landskapet. Nybyggarna blev allt fler och möjligheterna att bedriva renskötsel på gammalt vis begränsades. Många av samerna blev nybyggare och flyttade in till de byar och samhällen som växte upp.

  Idag driver man ofta renarna med hjälp av skoter och helikopter och de flesta samer är numera bofasta.

  Samisk tro

  I den samiska förkristna tron var naturen besjälad och en mängd gudar styrde över tillvaron.  Dessa gudar kunde ha sin boning i ett berg, i en sjö eller vid ett vattendrag. Seiten - en symbol för en samisk gudom - utgjordes ofta av en egendomligt formad sten eller trästock. Vid seiten offrade man djur eller föremål till gudarna för att försäkra sig om renhjordens och familjens väl, be om hjälp eller visa tacksamhet för något som gått bra. Runt om i våra fjäll finns flera kända offerplatser.

  I museets samlingar

  
  © Max Lundström

  Museet har i sina samlingar bland annat samiska psalmböcker, ackjor, seldon, en samisk barnvagga m.m. På museets övervåning står en kopia av en seite från Marsfjällen.

  I en utställningsmonter i museets entré finns även två samiska trummor, visserligen nytillverkade men med de gamla symbolmönstren. Trummorna är gjorda av Max Lundström och Sven-Åke Risfjell, två av ortens duktiga sameslöjdare.

   

  Några samiska lämningar i Vilhelmina kommun:

  Bäsksjö

  I Bäsksjö påträffades omkring 1930 Sveriges sydligaste samiska offerplats. Där fanns bland annat tre silvermynt från tidig medeltid (ett från Danmark, ett från Tyskland och ett från Sverige), ett hängkors av tenn, glaspärlor och renhorn.

  Spaunakullen

  Vid Spaunakullen i Bielite finns lämningar efter gamla kåtor och renvallar. Här har samerna haft visten sedan många generationer tillbaka. Daterat kol från eldstäder visar att denna plats började användas för ungefär 1000 år sedan.

  Gråtanån

  VId Gråtanån finns en björngrav från 1600-1800-talet. Björnen ansågs som helig och aktades högre än alla andra djur. Jakten på björn följde en mängd olika ritualer. Hade jakten varit lyckosam fördes björnen hem under sång och en stor björnfest anordnades. Björnbenen samlade man sedan ihop och begravde för att djuret skulle kunna återuppstå och låta sig dödas igen. Vid graven i Gråtanån påträffades även fyra oavlossade blykulor som placerats intill björnkraniet.

  Tomasvallen

  Tomasvallen har fått sitt namn efter dess siste brukare, Tomas Fjällström (Stor-Tomas). Här finns förutom rester av renvallen och kåtatomter även spår av den odling Tomas bedrev i början på 1900-talet. Det höga läget på vallen var dock inte gynnsamt och vallen övergavs då han köpte ett bättre hemman i Saxnäs.

  Vielmesmakke

  Vielmesmakke i närheten av Klimpfjäll är ett gammalt sameviste som tidigare användes av samer från Borgafjäll och Storjola under sommaren och hösten. I en av kåtorna bedrevs även sameskola mellan åren 1926-1950. Idag står platsen för det mesta tom. Den består av privata byggnader och kåtor.

  Fatmomakke

  Fatmomakke har sedan 1700-talet varit en naturlig mötesplats för samerna, och så småningom även för nybyggarna. För att kunna övernatta vid kyrkhelger byggde samerna kåtor längs sluttningen ned mot Kultsjön medan nybyggarna timrade sina stugor närmare stranden. Det första anspråkslösa kapellet uppfördes 1790 medan den nuvarande kyrkan byggdes på 1880-talet. Än idag firar man kyrkhelger i Fatmomake kyrkstad.

  Vill du veta mer?
  
  

  • Folkbiblioteket i Vilhelmina har en samisk avdelning med över tusen volymer samt en större pressklippsamling. I stort sett allt som skrivits om samer i tidningar och tidskrifter sedan 1960-talet återfinns här.
  • Sápmi - Samiskt informationscentrum
  • Ájtte - Fjäll- och samemuseum i Jokkmokk
  • I tidskriften Västerbotten 3/96 står det mer att läsa om våra intressanta lämningar.

  

  Visste du att......

  Vilhelmina tillhör det sydsamiska området i Sapmi?

  Lappmarksplakatet reglerade nybyggarnas rättigheter och skyldigeter och att lappfogden såg till att dessa regler följdes?

  Västerbotten idag är uppdelat i 7 stycken samebyar och två av dessa finns i Vilhelmina?

  Vilhelmina norra sameby har 20 rennäringsföretag, Vilhelmina södra sameby har 15 stycken?

  Omkring 500 personer talar i dagsläget sydsamiska och den 1 april år 2000 blev samiskan erkänd som officiellt minoritetsspråk i Sverige?

• Nybyggarna

  Under 1700-talet gjordes de första kolonistationsförsöken i Vilhelmina. Med andra ord är jordbruket en mycket sen företeelse i de här trakterna, åtminstone om man jämför med hur länge människor faktiskt levt och verkat här.

  Ända från det att inlandsisen gav vika från våra trakter för ca 10 000 år sedan fram i medeltiden levde människorna här i huvudsak av jakt på älg, vildren, småvilt samt fiske. I takt med årstidernas växlingar, och beroende på tillgången till föda, flyttade människorna omkring mellan olika boplatser. Ur de äldre jägar- och fiskarkulturer som funnits i norra Fennoskandia sedan stenåldern utvecklades samekulturen. De äldsta arkeologiska spåren man har som tyder på att samerna börjat hålla tamrenar och anpassa sina bosättningar efter renarnas betesbehov är från århundradena strax efter Kristi födelse.

  Kolonisationen av lappmarken

  Under 1600-talet utvecklades en mera omfattande renskötsel med stora tamrenhjordar. Samtidigt började staten visa intresse för lappmarken. Dels hade man problem att driva in skatt och kontrollera handeln bland samerna, dels visste man att det i fjällen fanns rika malmtillgångar vilka man eventuellt skulle kunna utvinna om man bara hade tillgång till villig arbetskraft i området. Man såg även en möjlighet att på sikt få till stånd nya skattehemman genom att locka svenska bönder att bosätta sig i lappmarkerna. Man tänkte sig att jordbrukare och renskötare skulle kunna leva sida vid sida. Lockbetet med vilket nybyggarna rekryterades var löften om skattefrihet i ca 15-30 år, befrielse från soldatutskrivning och gratis tillgång till mark för hus, foderinsamling och åker. Dessutom fick man fiska och  i viss mån bedriva jakt. De skyldigheter man hade var bland annat att odla och bygga hus. Efter de skattefria åren bedömde man nybyggets bärighet och en skatt fastställdes.

  
  Grundfors 1903. Foto: Helge Dahlstedt. Källa: Vbm.

  I praktiken kom såväl svenskar som samer att etablera nybyggen och det första kolonisationsförsöket i Vilhelmina gjordes av samen Sven Jakobsson i Råsele. Året var 1726. Detta nybygge övergavs på 1740-talet. Inte långt från detta ställe slog sig nybyggaren Erik Pålsson från Åsele ner. Eftersom detta är det första nybygget som fick ett beslut från landshövdingen om skattefria år anses det formellt vara det äldsta i Vilhelmina. Beslutet fattades av landshövdingen den 6 april år 1752. Mellan 1750-1890 insynades drygt hundra nybyggen i Vilhelmina. Under den här epoken blev det aldrig aktuellt med någon malmbrytning i de här trakterna.

  Var kom nybyggarna ifrån?

  Om man granskar nybyggarnas geografiska ursprung så kan man konstatera att, förutom de samiska nybyggarna, kom många från socknar längs Ångermanälven. Från Anundsjö, Åsele och Själevads socknar kom många fattiga pigor och drängar som närde drömmar om att kunna skapa sig ett eget hem i lappmarken. Även från Västerbottens kusttrakter, från Dalarna och Norrbotten kom människor hitflyttande. I enstaka fall kunde det vara före detta soldater eller mera välutbildade personer som såg lockelsen i att söka sig ett hem i den norrländska vildmarken. Med tanke på de krig som Sverige var involverade i under 1700-talet och som skördade många liv, kan man nog anta att flera av de obesuttna drängarna och bondsönerna som upptog nybyggen härigenom även såg en möjlighet att inte behöva sluta sina dagar ute på något slagfält.

  Vad levde de av?

  Utifrån de förordningar som skrevs på 1600- och 1700-talet närde staten förhoppningar om att nybyggarna skulle kunna upparbeta bärkraftiga jordbruk. Med facit i hand kan man nog konstatera att det egentligen inte var odlingarna som höll de tidiga kolonisatörerna vid liv utan framför allt boskapsskötseln, jakten och fisket. För en nybyggare var det väldigt viktigt att ha nära till bra fiskevatten och slåttermarker. Fodret till kreaturen utgjordes ofta av  gräs som man slog ute på myrar eller längs bäckar och åar.

  Trots de begränsade förutsättningarna för ett lyckat jordbruk i Norrlands inland är det anmärkningsvärt hur mycket jord som nybyggarna trots allt uppodlade för spannmål och potatis, särskilt med tanke på de enkla redskap de hade att tillgå. Med stor envishet och ett outsägligt slit odlade de upp små kornåkrar och potatisbackar. Det är därför kanske inte så underligt att nybyggarnas pionjäranda och livsgärningar gärna idealiserats i både litteratur och i de muntliga berättelserna.

  Nybyggarna i arkiven och litteraturen

  Från Vilhelmina finns en förbluffande mängd uppteckningar, bandintervjuer och böcker som skildrar nybyggarnas liv. Bland de kanske mest omtalade folklivsskildrarna kan nämnas O.P. Pettersson. Från 1880-talet och fram till sin död 1944 gjorde han ett oändligt antal uppteckningar kring nybyggarnas liv, språk och historia.

  I arkiven finns uppskattningsvis ca 20 000 handskrivna sidor bevarade efter honom. Bland hans tryckta arbeten kan nämnas ”Gamla byar i Vilhelmina” bestående av tre band vilka skildrar kommunens byar och deras tillkomst. Andra kända upptecknare är Nils Eriksson, Lisa Johansson och Karl-Hampus Dahlstedt. Bland de skönlitterära författare som skildrat nybyggarepoken kan nämnas Bernhard Nordh, Linnea Fjällstedt och  Lisa Johansson.
  
  På Vilhelmina folkbibliotek kan du i den lokalhistoriska avdelningen hitta mängder av intressant läsning om nybyggarepoken.

• Emigrationen

  Under åren 1867-1915 emigrerade nästan 1000 personer ifrån Vilhelmina. De flesta sökte sig till USA och Kanada. Färdvägen gick ofta över Norge med båt till England och sedan vidare över Atlanten. År av missväxt och brist på arbete väckte tankarna på att söka sig till Amerika.

  
  © Västerbottens musuem

  För att inte oroa släktingar och familjemedlemmar där hemma i Sverige förskönade man gärna livet på andra sidan Atlanten. Breven som sändes hem berättade ofta om goda möjligheter att finna arbete och om jord som gick lätt att bruka. Men det finns även brev som vittnar om missmod och hemlängtan. I september 1930 skriver Konrad från Grand Forks i North Dakota:

  Sent omsider får jag säga att återresan gick bra utan vidare små obehagligheter, Vi hade en del storm och dimma och blef dito litet sjösjuka, men värre var jag tog en stygg förkylning så fort jag kom över. Och så varmt så varmt. Jag stannade i Duluth i nära 3 veckor innan jag vågade mig hitut, och det har varit så hett hela tiden jag har arbetat endast 3 dagar och ingenstans dig job är att få. Ach! om jag bara varit vis och stanna i Sverge ett års tid.
  Konrad

  På andra sidan Atlanten

  När den stora amerikafebern drabbade Västerbotten under 1880-talet hade i regel de riskfyllda seglatserna över Atlanten konkurrererats ut av de snabbare och säkrare resorna med ångfartyg. Kring sekelskiftet 1900 tog en resa från Liverpool till Quebec i Kanada ca fyra veckor.

  De utvandrare som lämnade socknen under slutet av 1800-talet lockades av Lincoln-regimens utfästelser om gratis åkerjord i USA och många hamnade i Minnesota. I början av 1900-talet var den fria jordens tid förbi i Staterna och de flesta sökte sig därför istället till Kanada som nu lockade med fri mark. Många Vilhelminabor begav sig till Hay Lakes i Alberta vars miljö påminde dem om hemtrakterna. Där bildade man 1908 en egen församling som fick namnet Wilhelmina.

  
  Wilhelmina Lutheran Church, Hay Lakes, Alberta.

  Högt uppe på en kulle inte långt ifrån närmaste vatten byggde församlingen upp Wilhemina Lutheran Church. Kyrkans exteriör har många likheter med sin föregångare i Vilhelmina i Sverige.

  Det var dock inte bara fri jord som lockade emigranterna till Amerika. Det fanns en stor efterfrågan på svenska flickor som hembiträden i städerna medan unga män kunde få anställning vid järnvägen, inom industrin eller som skogsarbetare.

  Vill du veta mer?

  • Mer information om emigrationen finns i tidskriften Västerbotten nr 1/87.
  • Boken "Each step left its mark", med berättelser om familjer som invandrat till Hay Lakes-området, finns att läsa på biblioteket och museet.
  • I länsmuseets fotodatabas finns foton på utvandrare.
  • Wilhelmina Lutheran Church, Hay Lakes, Alberta, Canada
  • Titta på Amerikabreven i museet

  I samlingarna

  

  Visste du att...

  ...I museets samlingar finns en hel del av dessa människors minnen och levnadsöden bevarade. Bland annat har vi amerikabrev samt bandinspelningar. Kom gärna in om ni vill veta mer!  

  Emigrantvisa

  År 1903 emigrerade Tekla Lovisa Holmgren från Klimpfjäll till Minnesota för att möta sin man. Kvar lämnade hon sina föräldrar och syskon. Vid sin avfärd skrev Tekla en emigrantvisa som beskriver hur det kändes att lämna sitt hemland.

   

• Utställningar

  

  Jordbruk, jakt- och fiske
  Här finns många av de redskap utställda som nybyggarna använde vid jakt, i jordbruket och i skogsarbetet. I rummet finns även samiska föremål, till exempel en ackja och en samisk barnvagga.

  

  Husbehovsslöjd
  Under nybyggarepoken tillverkades det mesta för hand hemma på gården. I det här rummet kan du se olika exempel på husbehovsslöjd.

  

  Kyrkstadsrummet
  Kyrkan hade en stor betydelse för Vilhelminas tillkomst. Kring Vilhelminas första kyrka, uppförd i slutet av 1700-talet, byggde bönder upp stugor för att kunna övernatta vid kyrkhelgerna. Från denna äldsta kyrka finns bland annat en skampall och en kyrkklocka utställda. Den nya kyrkan invigdes 1846 och i samband med det flyttades kyrkstaden till dess nuvarande plats. På museet finns en modell som illustrerar detta.

  

  Forntiden
  De rika fynden av pilspetsar, skrapor och avslag från älvar och sjöar i Vilhelmina vittnar om att området tidigt befolkades. En 10 000 år gammal kokgrop vid Vojmsjön är Västerbottens hittills äldsta förhistoriska fynd. I museet finns många arkeologiska föremål utställda från sten- och bronsålder. Från järnåldern finns exempelvis ett vackert importerat halsband gjort av glaspärlor och en nästan 2000 år gammal träskida.

  

  Mat
  Nybyggarhushållen var i stort sett självförsörjande. En stor del av hushållsarbetet kretsade kring mjölkhantering, bakning samt konservering av mat inför vintern. På väggen hänger bland annat vackra ostformar tillverkade av rot samt en gompatunna. Gompa är en vitaminrik rätt som förr höll bristsjukdomar borta under vintern.

  

  Hem
  I ett nybyggarhem var köket den naturliga samlingsplatsen. Här åt man, sov, lekte och slöjdade. När skymningen föll sjöngs och spelades det samt berättades historier om skrömt och annat som man hört och sett. I en sängkorg kunde fattiga och arbetsoförmögna så kallade rotehjon bli tvingade att tillbringa sina sista levnadsdagar.

• Vilhelmina kyrkstad

  Kyrkstäder är i huvudsak en norrländsk företeelse som på vissa platser kan ha rötterna ända ner i medeltiden eller 1600-talet. Kyrkstäder var här förr en nödvändighet eftersom socknarna kunde vara enorma till ytan.

  Att närvara vid en kyrkhelg kunde ta flera dagar i anspråk för bönderna och man behövde därför någonstans att övernatta. På så sätt uppstod på lite olika platser små koncentrerade trästadsbebyggelser, vilka endast befolkades under kyrkhelger. I fjällvärlden etablerades mera utpräglat samiska kyrkstäder, med i huvudsak kåtor för övernattning.

  Kyrkstaden och kyrkhelger i Vilhelmina

  
  Marknad i Vilhelmina kyrkstad. © Vilhelmina museum

  Vilhelminas kyrkstad uppstod på 1840-talet då ett område på prästbordets mark, strax nedanför Kyrkberget, avsattes för kyrkstadsbebyggelse. Här gick ofta flera bönder samman och uppförde en gemensam stuga där då varje hushåll, eller hemman, fick dispositionsrätt till en eller ett par kammare. Ofta fick de olika kamrarna och stugorna namn beroende på varifrån ägarna kom, exempelvis Råselestugan, Nol-om myr´n-kammaren, Hacksjökammaren o s v. Den stuga som uppfördes sist lär ha byggts på mitten av 1890-talet. Nordost om kyrkstan placerades kyrkstallarna.

  Ända fram till mitten av 1800-talet fanns det bestämmelser om att man måste infinna sig till vissa gudstjänster, men trots närvarotvång så upplevde nog de flesta kyrkhelgerna som lustfyllda avbrott i den annars ganska så enahanda och arbetsfyllda vardagen. Förutom deltagandet i gudstjänsterna gav vistelsen på kyrkplatsen många tillfällen att få träffa vänner och bekanta, vilka friskt delade med sig av nyheter och skvaller från andra byar och socknar. Kanske någon anhörig gått bort helt nyligen och skulle jordfästas. Eller kanske hade man sån tur att man blivit inbjuden till bröllop, eller att närvara vid något dop.

  
  © Västerbottens museum

  I tillfälligt inrättade handelsbodar, marknadsstånd och kaffestugor kunde man bland annat köpa grannlåt, starka drycker och sådant som inte kunde produceras hemma på gården. Ibland blev det nog lite väl mycket nyttjande av starkvaror under kyrkhelgerna, för ett ständigt återkommande diskussionsämne i de gamla dokumenten är det förfärliga fylleriet som förekom på många av de gamla kyrkplatserna.

  Mellan kyrkhelgerna skulle kyrkstugorna vara låsta och tillbommade, vilket det fanns stränga regler om. I slutet av 1800-talet kom man emellertid att frångå denna princip och allt oftare började stugorna bebos permanent. Framför allt var det tillresta och egendomslösa som bosatte sig i kyrkstugorna. Detta ledde i sin tur till att olika affärsidkare såg en möjlighet att etablera fasta affärsinrättningar i kyrkstaden. Vilhelmina kyrkplats började förvandlas till ett samhälle.

  Branden 1921

  
  © Vilhelmina museum

  Så kom då den ödesdigra dagen när mer än halva kyrkstaden brann ner till grunden. Det var på morgonen den 5 september 1921 som elden började i en av stugorna söder om Storgatan. I de gamla timmerväggarna fick elden snabbt fäste och spred sig i en rasande fart från hus till hus. Dessutom påskyndades eldens spridning av att man kastade ut möbler, husgeråd och andra föremål mellan husen, vilka i sin tur antändes och förde elden vidare. I kampen mot detta eldhav hade man endast tre mindre brandsprutor att tillgå. Klockan fem på eftermiddagen kunde man konstatera att hela kyrkstadsbebyggelsen söder om Storgatan, drygt 50 byggnader, brunnit ner till grunden. I den utredning som följde kom man fram till att branden orsakats av en bristfällig skorstensmur.

  Kyrkstaden räddas

  Med tiden började de kvarvarande kyrkstugorna på den norra sidan om Storgatan att förfalla och någonting måste göras om den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen skulle kunna räddas åt eftervärlden. På 1960-talet började därför Vilhelmina kommun att köpa in de gamla husen för att få till stånd en restaurering, vilken blev klar 1975. Från att enbart ha fungerat som privatbostäder och affärslokaler etablerade man nu även rumsuthyrning för tillfälliga övernattningar. I dagsläget har Vilhelmina kommun påbörjat ytterligare en restaurering och uppfräschning av kyrkstadsområdet.